Bandet ville att allt skulle vara perfekt för sina fans så en liten försening fick de stå ut med innan dörrarna öppnades. Insläppet gick lugnt till och lokalerna fylldes sakta på. Säkert var det  till många fans förtret då de så snart som möjligt ville komma så nära scenen som möjligt. Detta efter att ha köat, läs tältat, i dagar innan.

När bandet går på scen får man känslan av att det är perfekt. Bandet, fansen, ljudet,  ljuset, lokalen – pusselbitarna faller på plats från första början.  Ryutarou stjäl allas uppmärksamhet där han står i sin svarta klädsel med fjärilsbroschen alla nog lägger märke till.
Under kvällen varvas tyngre låtar med lugnare och brittrock inspirerade. Bandet är väldigt närvarande på scenen. De följer med i musiken med hela kroppen och får också med sig publiken. Det skriks, tjuts, hoppas,  klappas och viftas händer på båda sidor kravallstaketet. Mellan låtarna försöker bandet dela med sig av det de känner. ”Kom igen! Äntligen är vi i Stockholm!” Ropar Ryutarou ut.
När bandet går av första gången börjar publiken genast ropa efter encoren. Bakom scenen hämtar bandet andan. Publiken hinner nästan bli frustrerad. Det pratas lite om att de inte kan gå ut när publiken lugnat ner sig, alla måste ju vara igång. När bandet kommer tillbaka ut för encoren är det som om en andra konsert tar sin början. Bandet är samspelt och energin outtömlig.
Ryutarou faller på knä, han luftkramar om fansen på båda sidor scenen för att sedan skrika ”Kom igen!” och dra igång ytterligare en låt. Mitt uppe i tumultet greppar sångaren någons hand – vem var den lycklige? Det kastas även trumpinnar och görs hjärttecken med händerna, förhoppningsvis kom det med ett och annat plektrum också.

Spelningen avslutas med ett löfte alla hoppats på då Ryutarou utbrister  ”Vi kommer igen!” och avslutar med ”daisuki desu sueden” som betyder vi älskar er Sverige.
REPORTAGE SKRIVET AV LINNÈA LINDGREN

Läs intervju med Plastic Tree
Tillbaka