Bandet har aldrig varit i Sverige förut och kunskaperna om landet var obefintliga. På frågan vilket intryck de fått av Sverige svarar sångaren Ryutarou desto utförligare. Iakttagelserna var många och han var helt klart imponerad.
- Vi hade ju lite tid på förmiddagen att ta en rundtur. Det är verkligen vackert i Sverige. Redan när jag klev ut ur flygplanet, fast det kan just vara på grund av det, kändes det som att luften är otroligt ren och god här. Färgen på himlen är också annorlunda. Det är en blåfärg som inte finns i Japan. Staden är också helt olika mot för i Japan. Många av de riktigt gamla byggnaderna finns bevarade – det gillar jag. Stockholm gjorde verkligen ett bra intryck på mig.
Hur visste man att det fanns fans i Sverige och att det skulle löna sig att komma?
- Vi får ju en del brev från fansen, sen kan jag tänka mig att mycket är tack vare spridningen på internet. Låtar som inte släppts tidigare har blivit tillgängliga och man har fått möjligheten att lyssna på oss utomlands också. Reaktionerna på detta har nu börjat komma i form av brev och ju mer som blir tillgängligt, desto mer kommer lyssnas och i sin tur får vi förhoppningsvis ännu mer reaktioner på detta. Det är väl lite så jag tänker, säger basisten Tadashi.
Vad hade ni personligen för förväntningar inför spelningen i Sverige?
- Jag trillar nog lite tillbaka i den förra frågan, börjar Ryutarou. Att vi hade fans i Sverige fick vi en känsla för redan under tidigare Europa turnéer. Redan innan dessa hade vi ju också fått brev från utlandet, Sverige inräknat. Det är ju sådant som gör att man vill komma när man vet att fansen kommer. Det i sig är väl en förväntan som uppfylls. Nu pratar vi ju innan spelningen i och för sig så jag kan inte säga hur den kommer kännas exakt men jag ser glatt framemot den.
Gitarristen Akiras svar skiljer sig lite från de tidigare då han faktiskt var orolig över något.
- Det enda jag riktigt tänkt på innan var om maten skulle vara god här eller inte. Spelningen i sig kommer jag, som alltid, försöka ha roligt under. Tyvärr har jag inte hunnit äta så mycket mat här än men godiset är i alla fall väldigt gott.
Plötsligt kommer Akira själv med en följdfråga om hur många fans de egentligen har i Sverige. Det oklara svaret till trots är alla överens om att de vill bli nummer ett bland de japanska banden här.
Hur förhåller sig då bandet till att de inte alltid talar samma språk som sina fans, blir det en mur?
- Det är sant att vi inte pratar samma språk och någon form av hinder är det ju alltid, men jag ser det inte som något stort sådant, börjar Ryutarou. Under spelningarna märker vi inte ens av det. Då behövs inte orden för att vi ska veta om våra fans verkar trivas eller tycka om spelningen. Sen är det väl kanske så att, åtminstone jag själv, tar hela mitt kroppspråk till hjälp i den situationen. När det gäller signeringar så pratar vi ju inte då. Om tiden att prata verkligen fanns är nog ingen av oss främmande för att i lugn och ro staka oss fram eller så.
Finns det någon skillnad som bandet märker av mellan de utländska och japanska fansen?
- Jo, jag tycker att sättet som de utländska fansen är under spelningarna känns mer direkt än vad det är i Japan. Fansen använder liksom hela kroppen här eller hur jag ska formulera det, svarar Tadashi.
Nu är det ju över 10 år sedan bandet bildades. Vilken är den största förändringen ni har gått igenom?
Jo det är ju så länge sen ändå. Fast i stora drag tycker jag inte att vi har förändrats. Vi har alltid, från första början haft vår stil och samma mål. Vi gör den musik bara vi kan göra. Det är något som aldrig riktigt förändras i den meningen, åtminstone från mitt sätt att se det då, avslutar Ryutarou.
Om man ser till era relationer med varandra i bandet då, har de förändrats eller kom ni överens från första början?
- Jag kan inte riktigt se någon förändring där heller faktiskt, fortsätter Ryutarou med medhåll från resten av bandet. Det är svårt att förklara, vi bara är så här.
- Family! Flikar Akira in.
- Ja det är nog en bättre förklaring. Vi är som en familj och en familj är ju alltid en familj. Vi kommer alltid vara som bröder och sådant förändras ju egentligen inte, förklarar Ryutarou färdigt.
Vad skulle ni säga motiverar er att fortsätta med bandet?
- Det är nog helt enkelt att vi tycker det är så roligt. Det är nog den största orsaken, säger Ryutarou.
- Alla vi gillar ju verkligen det här bandet, fortsätter Tadashi.
Vad är då det lyckligaste minnet ni har som band?
- För mig handlar det i stort om två saker och i sig är det ganska självklara saker egentligen. För det första alla låtar som vi skapat med tillhörande musikvideo där man får känslan att slutresultatet blivit riktigt bra. Det andra är alla spelningar då det verkligen känts som att publiken och vi som spelar har utbytt känslor med varandra. Sådant gör mig glad och lycklig på samma gång.
Hur går ni tillväga när ni skriver låtarna?
- Ja, det är väldigt krävande...På det stora fungerar det så att vi var och en jobbar på en låt och dess huvudtanke medan vi i bandet sedan hjälps åt att slutföra det hela och få alla bitar att passa ihop.
Nu kommer lite annorlunda frågor innan vi avslutar. Vad tror ni att ni skulle ha gjort om ni inte idag spelade i Plastic Tree?
Alla tänker efter ett tag innan de svarar.
- Jag skulle nog jobba på ett konserthus, som det här. Jag tror det skulle kunna vara så faktiskt, svarar han.
- Jag har en känsla av att jag samtidigt som jag hade ett vanligt jobb ändå skulle vara med i ett band, som intresse då, svarar Tadashi.
- Jag skulle förmodligen jobba på ett datorföretag, svarar Sasabuchi säkert.
- Policeman! Utbrister Akira medan resten av bandet smått häpnar.
Hur skulle ni beskriva era personligheter?
- Jag är oerhört rastlös, kan inte lugna ner mig. Folk säger det ofta till mig också, svarar Ryutarou.
- Jag är väl en som alltid vill göra saker i min egen takt om man jämför med andra människor. Jag tycker också om att få göra saker i min egen takt, säger Hasegawa.
- Jag är alltid trött, konstaterar Akira och skrattar sedan åt det hela tillsammans med resten av bandet.
- Jag är en riktig ensamvarg och stannar helst hemma, berättar trummisen Sasabuchi.
Slutligen ett meddelande till de svenska fansen.
Tadashi: - Ikväll är ju första gången som vi spelar i Sverige. Det är min förhoppning och också mål att vi ska spela så att det blir möjligt för oss att komma tillbaka hit fler gånger. Tack för allt stöd och fortsätt gärna stötta oss!
Ryutarou: - Jag har verkligen sett framemot ikväll och hoppas kunna göra spelningen så bra att alla fans utan tvekan vill ha hit oss igen. Jag kommer göra mitt allra bästa! Slutligen vill jag säga tack till alla våra svenska fans som stöttar oss. Det betyder så mycket och jag känner mig verkligen tacksam.
Sasabuchi: - Som alla säger är det en första gång ikväll och jag hoppas att det kommer gå bra och att vi alla kommer få det roligt.
Akira: - Det jag vill är ju att alla fans ska tycka om spelningen. Sen är det så att jag är väldigt frusen av mig och längtar efter att det ska bli riktigt varmt, som på en spelning då! |
