Ett förväntansfullt sorl ligger över Allhuset i Stockholm. Kön utanför ringlar sig upp för trappan till merchandisebordet där det kläms, vrids och vänds på sakerna.
– Finns det fler foton? Fleeer fotooon? gestikulerar fansen till den japanska försäljerskan som inte förstår svenska.
– Bigger size? undrar en annan tjej när den franske försäljaren håller upp en t-shirt i bebisstorlek som ska föreställa en storlek medium.
De små mjukiskaninerna, handsydda av Kana själv, plirar upp på en från bordet och är lika dyra som de är söta. Tre tjejer står och velar mellan kaninerna och den stora affischen, en annan kramar om sin kompis hårt och tacksamt för att hon precis lånat ut pengar till en t-shirt.

De flesta som är här för att se Kana ser ut som om de har klivit ur mangan ”Paradise Kiss” med färgglada, kreativa kläder och accessoarer. Bessie Pesic, 17 år från Karlshamn, har en klänning som visserligen är svart men samtidigt rikligt prydd med vita spetsar, typiskt för det japanska gothic lolita-modet.
– Jag älskar Kanas psychostil; rösten, kläderna, allt! säger Bessie Pesic.
– Hennes musik har hjälpt mig genom mina svåra stunder och jag längtar efter att träffa henne.

Inne vid scenen släpps det ner ballonger i publiken som väntar på att konserten ska börja. Sammetsgardinerna dras för och sorlet stiger igen. Testandet av ett par gitarrackord och trumslag får omedelbart gensvar hos publiken. Ljudet av klappande händer och stampande platåskor växer fram vid scenen. Publiken ropar hennes namn, tillsammans, flera gånger, för att locka ut henne.
Ryckigt dras sammetsgardinerna bort från scenen. I röd kimono med guldbrokad sveper hon in till förspelet av ”Hebi Ichigo”. De fans som lyckats hålla sina ballonger hela viftar med dem i takt.
– Hello, säger hon på försiktig engelska.
– I… am Kana.


När Kana uppträder finns det ingenting som kommer mellan henne och publiken. Hon har ögonkontakt, hon lär ut dansen till låten ”Papi-chan”, hon tar emot blommor. Hon anstränger sig till det yttersta med att komma ihåg den lilla engelska hon lärt sig för att kunna prata med sin publik.