Klubben, Stockholm
27 Maj 2007

Spretiga frisyrer, färgglada kontraster, fans, hundratals, kaos. Vissa i publiken är trogna sedan länge, andra har letat sig hit på grund av aktens visuella sällsynthet och intressanta ursprung, alla lika otåliga. Men ingen, inte ens de mest lojala av lyssnare, hade kunnat förbereda sig för det som väntar: en show så medryckande att svettdroppar knappt hinna falla till marken innan vi säckar ihop av utmattning. En show vars huvudroller spelas av killar som ser ut som tjejer

Förväntningarna är lika många som stora när introt till Virgin Snow Color börjar pumpa ur högtalarna. Publiken är på helspänn, ser ut som barn på julafton, ivrigt suktandes efter att älska sönder sina presenter. Enda skillnaden är att barnen byts ut mot förväntansfulla ungdomar i fashionabla kreationer, till dagen i ära uppklädda i viktorianska klänningar och visual kei-stilade variationer. Att kalla Ayabie för omtyckta vore en underdrift: när Takehito, en av gitarristerna, springer ut på scen förvandlas glansiga blickar till öronbedövande jubel. Skivor, foton och allt som kan tänkas önskas med ens favoritband tryckt på, säljs strax utanför konsertområdet. Men en tjej har gjort en egen t-shirt. Den har Ayabie skrivet i stora, glittriga bokstäver över bröstet och får henne att verka hängiven där hon står och studsar framme vid scenkanten. Volymen höjs för varje medlem som kommer ut, men når klimax först när Ayabies sångare Aoi träder fram ur mörkret bakom scen och hänför hela rummet med sin iögonfallande utstyrsel och sitt breda leende. Händerna i luften berättar att väntan är över.

Över perfekta gitarriff av Yumehito och Takehito samt moshpit-vänliga trumkomp från Kenzo sjunger Aoi för allt vad han är värd, skuttar runt som ett otåligt barn med energi från detsamma och lär publiken sina söta danssteg. Allt medan Intetsu övertygar om den sexsträngade basens vara-eller-icke-vara. Kontakten är genuin, orubblig och underbart kärleksfull. Stark närvaro och en viss känsla för tajming gör spelningen alltmer intressant för varje ton som spelas. Aoi flirtar hejdundrans taktfullt med visual kei-musikens signum, när han i ett känsloladdat men icke desto mer melankoliskt sångstycke chockar publiken genom att vända blicken mot Yumehito – bandets andra gitarrist – och granska honom med trånande ögon, som att det vore mer än show.

Publiken följer med i varje rörelse, flyger upp och ner i takt till musiken, och skriker mellan ivrigt gungande passionerade kärleksförklaringar till sina idoler på bruten japanska. Jag är egentligen bara en i mängden. Det får mig aldrig att känna mig mindre delaktig, tvärtom - vi gör ju det här tillsammans. Ayabie förtjänar varje ord, ända till sista svettdroppen. Det är en relation som gror under spelningens gång, en relation som blomstrar i minnen, och en relation som aldrig känns ensidig. ”Jag älskar er”, ekar i salen. Det här är äkta, tidlös kärlek, som den alltid borde ha varit. Om än i landskap av spretiga frisyrer, färgglada kontraster och kaoset från hundratals skrikande fans. Var du där?
REPORTAGE SKRIVET AV MATHIAS ZACHAU

Tillbaka