PUBLICERAD 2009/04/16


När New Nippon anländer på Debaser Slussen i Stockholm den 31 mars har nattklubben ännu inte öppnat för besökare. När vi kliver in i lokalen mötts vi av två olika typer av människor. Den ena gruppen består av personal som förbereder för fullt inför kvällen. Den andra gruppen sitter avslappnat vid borden utmed väggarna och inväntar den stundande konsertkvällen. Det dröjer inte länge innan vi får tillfälle att sätta oss ned för en pratstund med MONOs förstagitarrist och ledare, Takaakira Goto.
AV SOFIA LIN & ÅSA NILSSON

Först av allt skulle vi vilja tacka dig för denna intervjumöjlighet.

MONO har varit i Sverige och turnerat många gånger förut (år 2001 och 2003-2006) hur känns det att vara tillbaks?


- Vi brukade ofta turnera i Sverige men på senare år har vi inte haft möjligheten. Vi har haft det svårt att komma hit trots att vi önskat det.

Hur kommer det sig?
- Ingen aning, jag vet faktiskt inte varför. Vi har velat spela i Sverige igen och igen men det har aldrig gått. Denna gång fick vi en chans här i Stockholm men vi hade egentligen föredragit fler spelningar i Sverige. Vi vill verkligen fortsätta spela här så mycket vi kan.

Vi är i alla fall väldigt glada att ha er här idag!

Märker du någon skillnad mellan fansen i Japan och fansen i Europa?

- I början fanns det en skillnad, men nu är det lika bra överallt.

Hur skulle du beskriva MONOs musik för en person som inte hört den förut?
- Oj, det var en svår fråga. När det gäller vår musik vill vi vara unika, vi vill hitta vår egen väg och sound. Jag skulle vilja säga att vi kombinerar klassisk musik... med metal. *skratt* Nej, nej, kanske inte metal, mer rock, filmisk och symfonisk musik.

Alltså en härlig blandning?
- Ja exakt.

Ni har släppt en hel del album sedan ni startade, vad är det som skiljer dessa åt?
- Våra två första album, speciellt den andra ”One More Step and You Die” var i högsta grad fyllda med mörker. Det var i samband med när vi började att turnera runt 2001 till 2002 i USA då ingen riktigt brydde sig, ingen kände till bandet MONO. Vi var tvungna att spela i små barer där alla drack och pratade högt. Vi var stressade då vi inte kunde prata engelska och hade inga kontakter eller vänner där, det var den mörkaste perioden vi varit med om hittills.
Vi fortsatta dock att turnera och fler och fler kom plötsligt för att se oss. Efter det började vi göra musik med ljusa och vackra teman som vänskap.
Nu när vi har publikens fulla stöd och uppmärksamhet försöker vi ta vara på detta och ge dem en upplevelse de aldrig ska glömma. Därför har vi fokuserat på mer spirituell musik.
Inget mer spelande på en bar. Det skulle nog lämpa sig mer om vi var ett rent punk eller metalband att spela på barer. *skratt*

För bara en vecka sedan släppte ni ert femte album ”Hymn to the Immortal Wind” i Europa, berätta om hur den kom till!
- På sistone har det bildats många instrumentala band och alla klassas som postrock... för mig känns det som att alla banden har kommit att blivit så lika. Som jag sa tidigare vill vi hitta vår alldeles egen väg. Därför ville vi inför ”Hymn to the Immortal Wind” skapa något fullkomligt nytt. Min idé var att kombinera en hel orkester med vårt eget sound. Vi ville också ha en historia bakom varje sång, som soundtracks till film. Resultatvis finns berättelserna att läsa i albumets häfte.
Vanligtvis brukar vår musik förknippas med olycklighet och sorgsenhet, med vårt nya album ville vi fokusera på hoppfullhet istället. Vårt budskap denna gång är att själen har ett slags minne som lever vidare även efter att kroppen, skalet har slutat fungera, att det finns något där men som inte går att se med blotta ögat. Kanhända att folk tycker att det är en romantisk och förskönande uppfattning men ”Hymn to the Immortal Wind” är ett väldigt andligt verk.

Hur gick det till när ni producerade albumet, var alla i bandet involverade?
- I grund och botten är det jag som skriver alla demoversionerna av sångerna själv. När det gäller ”Hymn to the Immortal Wind” träffade jag en manusförfattare i Los Angeles. Hon satt med på två av våra soundchecks och efter det lämnade hon över ett manuskript. Skriptet var som skrivet för en film baserat på vår musik. När jag läste det blev jag imponerad, det var exakt samma känslor och atmosfär i skriptet som jag kände för musiken då. Efter det började jag skriva tre till fyra sånger i taget och skicka iväg dem till henne innan de andra medlemmarna i bandet ens fick se dem. Hon i sin tur skickade nytt manuskript till mig. Jag fortsatte att bli inspirerad av hennes texter så det slutade med att vi växlade inspiration med varandra. Det var en bra erfarenhet.

När du väl står uppe på scen och har en spelning, vad känner du då? Kan du beskriva känslan?
- Hmm... *Han blir tyst ett tag och verkar försättas i djupa tankar*
Trots att vi inte är något metal eller rock’n’roll-aktigt band så har vi en publik som ger oss extremt mycket tillbaks under spelningar. Jag uppskattar publiken så oerhört mycket. Jag och Yoda, den andra gitarristen i MONO, sitter ned under spelningar därför kan vi inte riktigt se publiken längre bak, men vi känner av deras stöd trots allt. Publiken som står framför mig ser alltid väldigt vackra ut. Var och en med varierande uttryck, vissa till och med ber under våra spelningar, vissa gråter och många har bara ett underbart leende på läpparna. Det är fullständigt häpnadsväckande hur publiken kan förse oss med så mycket kraftfull energi genom att bara vara.

Vad brukar du sysselsätta dig med när MONO inte är på turné, skriver musik eller spelar in album?
- Alltså... ingen aning. Förra året efter turnén började jag omedelbart att skriva sånger i 300 dagar varenda dag, det var totalt kaos. Efter det ville vi åka ut på turné igen och nu är vi här. Vi är bara glada att kunna turnera... och efter turnén får vi se vad jag hittar på.

Man kan säga att musiken även är något du håller på med även på fritiden?
- Precis... Åh men jag gillar verkligen att titta på serien ”Lost”. *skratt*

O ja, den är bra och spännande.
- Ja, jag är väldigt glad över pågående säsong fem just nu!

Avslutningsvis, har du något som du vill hälsa till dina svenska fans?
- Jag hoppas att vi kan förmedla något alldeles speciellt till er genom vår musik. Jag är ledsen att vi inte kunde spela i Sverige mer denna gång, vi vill komma tillbaks och spela här så mycket det går!

Tack till MONO och Takaakira Goto för denna intervju!

Titta på bilder från konserten i vårat galleri

Tillbaka




TAKAAKIRA GOTO


MONO LIVE PÅ DEBASER SLUSSEN


MONO LIVE PÅ DEBASER SLUSSEN


MONO LIVE PÅ DEBASER SLUSSEN


MONO LIVE PÅ DEBASER SLUSSEN


MONO LIVE PÅ DEBASER SLUSSEN
New Nippon Productions info@newnippon.net
Copyright 2009 All rights reserved. Design by Killinstinct